Ariel

Ariel är ett konstglas som utvecklats ur graaltekniken. I arieltekniken bearbetas ett glasämne bestående av flera lager olika färgskikt i överfångsglas på ytan. Mönstret ligger som sandblästrade eller slipade/graverade fördjupningar i färgskikten. Sedan blir glaset uppvärmt igen och fästs vid glasblåsarpipan samt dras över med ett lager klarglas. Därvid stängs luftblåsor i fördjupningarna – luftanden Ariel. Glaset blåses upp och ges sin slutliga form vid mästarstolen. Resultatet karakteriseras av att förutom mönster i olika färger ingår olikformade luftblåsor som bildar formationer runt de färgade mönstren. Namnet kommer från Ariel, luftanden i Shakespeares Stormen; Vicke Lindstrands dåvarande hustru medverkade vid denna tid i en uppsättning av pjäsen.

Märta Holkers hävdar i sin bok Edvin Öhrström – Skulptör i glas, att det var Edvin Öhrström som i samarbete med glasblåsarmästaren Gustaf Bergkvist på Orrefors glasbruk arbetade fram de första arielglasen. Det första arielglaset gjordes på nyåret 1937. Andra uppgifter visar på att Vicke Lindstrand var först. Lindstrand lämnade Orrefors 1940 och därefter var Öhrström den som blev mest känd som formgivare av Ariel-glas.

Redan 1916 upptäckte Knut Bergqvist att det blev luftblåsor i hans Graal nr 1. Han utvecklade då sin graalmetod så att dessa blåsor kunde undvikas. Vid de experiment med fiskgraal som glaskonstnären Edward Hald och mästerblåsaren Gustaf Bergkvist gjorde på Orrefors   1936 gjordes ett par graalar med luftblåsor. De finns i Agners Hellners samling av Orreforsglas vid Stockholms Universitet och har nummer 95 och 97 i samlingen. Den första av dem är signerad ”Orrefors 1936 12 sept.” och i Agnes Hellners kortkatalog anges: ”Ariel (Fisk-Graal-typ)”. Dessa experimentvaser är dock inte signerade som ariel och man har inte i dem fullt ut utnyttjat arielteknikens möjligheter, där luftblåsorna är ett markant inslag i mönsterformgivningen.