Överfångsglas

Tekniken till överfångsglas fanns redan under antiken och i orientalisk glaskonst. Vid framställning av överfångsglas överdras en ofärgad glaskärna med ett eller flera glasskikt i andra färger. Genom slipning och/eller etsning avlägsnas de olika skikten delvis och ett reliefmönster i olika färger uppstår.

Enligt den äldsta metoden fångade man först det ofärgade glaset i en degel och det färgade glaset fångades an däröver från en annan degel. Denna metod hade den nackdelen att överskiktet blev för tjockt för att etsa. I äldre tider gjorde man överskiktet tunnare med en stöpningsmetod. I Sverige tog man fram en enklare metod: överdrivningsmetoden som man började använda på Kosta glasbruk vid början av 1890-talet. Därvid blåser man två jämnstora kulor där färgen ligger som underfång i den ena. Som underfång har en liten färgtapp klippts på pipan och blåsts ut innan man fångat an klarglas däröver. De båda kulorna sätts ihop och den med underfång knackas loss från sin pipa. Man värmer in, öppnar och kränger den sedan över den andra kulan. Där ligger då färgen överst och man blåser så upp samt puntlar, klipper och driver ut det avsedda glasföremålet. Färgen ligger överst i ett tunt skikt och i avsvalnat tillstånd kan man bearbeta glaset med etsning och så vidare.

I Sverige användes överfångsglas gärna under jugendepoken och formgavs av bland andra Ferdinand Boberg, Alf Wallander och Gunnar G:son Wennerberg. En vidareutveckling av överfångsglaset är graalglas och arielglas som togs fram vid Orrefors glasbruk 1916 resp. 1936/37.